Godmorgon alla,
diskussionen fortsätter här, kryddad med allehanda bilder tagna av min halvkackiga, darrande hand. Och nej, jag har inte helt gått opp i Milesgestalten och börjat knapra piller. Lugna ner er, inga åtgärder krävas här. Däremot är jag jädrigt sugen på att skrivprata vidare om Du vet var jag finns. Här roar vi oss främst med att utgå från sidorna 73-122, men kan naturligtvis slänga oss i lianerna bäst vi vill. Är ni med?
Buddys bil eller inte, nu smäller vi igång. Mina frågor:
- Vad tänker ni om Buddy?
- Vad tänker ni om Bex?
- Hur reagerade ni på politikdelarna? Här erkänner jag en sak:
om jag hade varit tretton år och läst denhär boken, skulle jag ha blivit skitfrustrerad över att jag inte fattade någonting. Och så hade jag kanske slängt in boken i en vägg eller helt sonika hoppat över politikstyckena. Mitt råd till alla som tänker äääääpolitikblääää: Om det är helt outhärdligt att läsa – hoppa över. Men jag skulle bli mycket glad om ni tog er igenom dem ändå, för det är i mitt tycke just där det händer något mellan Miles och Bex. Små strålar av något. Hur känner ni?
- Vad har egentligen Rachel Cohn emot bokstaven B? Varför ger hon Miles favoritpersoner namn som börjar på J? Jag har försökt grunna på det, med den engelska översättningen av det högsvenska Bajs börjar ju knappast på B.
- Vilken är er favoritscen? Min: hela kapitlet som heter Söt som kaprifol.
- En annan grej jag tänker på är skillnaderna mellan gilla, älska, och vara förälskad i.
Mer än så här säger jag inte. Det får ni göra.
Ajöken.
Ka
PS. Fortsättning följer på tre: ett, två, tre!!!!!
Pingback: Easy Peasy i River Lake « X-bloggen
Olga kommenterade under första diskussionsinlägget:
Är det här man ska fortsätta skriva om man vill kommentera del två? Jag tycker det första dåliga har hänt i boken, nämligen samtalet mellan lektor Turner och Miles om huruvida hon ska hoppa av skolan. Jag blev besviken på att det ganska stora problemet med huruvida Miles ska fortsätta skolan när hon inte behöver kommer att handla om att det egentligen bara finns en dålig lärare. Fast å andra sidan, när allt annat i boken är svårt och inget verkar ha en enkel lösning kanske det behövs en. Hm.
Sen är det Buddy som jag inte kan låta bli att tycka om. Trots att han jämförs med Jim vilket inte blir till hans fördel framstår han ändå på något sätt som trevlig. Det kanske är hans rättframhet jämfört med Miles många men innestängda tankar som gör att jag välkomnar honom till persongalleriet.
Katarina svarade:
Jag har jättesvårt för Buddy. Visst, det finns tusen förmildrande skäl och bla bla bla. Men kunde han inte vaknat upp lite tidigare.
Olga svarade:
Jo, det borde han ha gjort. Men det tillhör en av de konstigare sakerna i boken, hur han som aldrig varit där, till skillnad från mamman, ändå är en bättre förälder än henne när han väl är på plats. Som att han är den som märker att Miles går på piller.
Katarina svarade:
Ja, det retar mig nästan ännu mer. Han _hade_ kunnat vara en bra pappa, om han inte smitit. Mamman verkar ju vara ett mer hopplöst fall. Hon liksom bara är sån. Fast det kanske är därför han har smitit – för att han inte orkade vara så bra som han ville? Och då är det lättare att smita helt och hållet än hålla på och alibiskicka födelsedagshälsningar?
Pingback: Nu händer det grejer i cirkeln, gott folk. « X-bloggen
Pingback: Ögonblicksbild från kontoret « X-bloggen
Pingback: Och nu pausar vi för lite reklam. « X-bloggen