Hopp och hej – 
och välkomna till den första träffen av tre där vi skrivpratar om Rachel Cohns bok Du vet var jag finns. Här råder anonymitet som så önskas, vänlighet (men om det behövs: bestämdhet) och – när andan faller på – direkt känslosamhet. Det är väl det enda jag tänker slå fast innan vi börjar diskussionen.
KLOOONK! Klubban i bordet, nu kör vi!
Tills idag, onsdag den 1:a september 2010, har vi läst sidorna 7-72. Nu ses vi här, rent virtuellt alltså, och diskuterar vad som egentligen försiggår på just exakt precis det utrymmet. Självfallet har jag en hel drös med grejer på hjärtat, men tänker att det kanske vore orättvist att styra in hela diskot på just mina spår – dethär är knappast min privata bokblogg. Tanken är enkel: här är vi fler än en som snäggelibäggar. Därför ställer jag helt sonika några frågor, rakt ut i tomma intet, med en svajande förhoppning om att de skall slå an en sträng i just ditt hjärta, varpå du hoppeligen svarar så det står härliga till. Och så vidare. Fast vid närmare eftertanke kan jag inte låta bli: jag gillar ordet klottringar. Och lekarna, där jag associerar till min egen barndoms lekar. Dessutom är det direkt omöjligt att motstå Miles grandiosa intresse för litteratur. Fast herregud vad hon gnäller! Nå. Åter till ordningen.
När ni tänker tillbaka på de ca 65 lästa sidorna – var det något särskilt ni fäste er vid; något ni antingen gillade eller störde er på? Handlar fästningen (hehe, ni fattar att jag hänger med i Miles klängrerier?) om helheten eller detaljer, om personer eller händelser, om språk eller stil? Hur skulle ni själva vilja att Miles berättelse var skriven? Och, kanske framförallt, är detta boken om Miles eller handlar den kanske egentligen om någon helt annan? (Här finns en personförteckning. Välj och vraka!)
Nudå, när ni läst&tänkt&skrivit? Jo, nu läser vi vidare och funderar kring vad som händer med boken och oss själva, vad som styr de som befolkar persongalleriet att begå vissa handlingar, och vad som leder fram till framtida händelser. Dessa tankar skriver vi ner allesamman, i valfri anteckningsbok – kanske en sånhär snygging? 
Här finns frågor och reflexioner kring sidorna 73-122. Och voici la GRANDE FINALE, med pratskrivning om sidorna 123-178 och PAPADUM! boken i sin helhet.
Ajöss, pang i ballongen, kör hårt, gott folk. Ordet är fritt!
Hörsåsesåsås,
Ka
Pingback: Bokcirkel – Du vet var jag finns « X-bloggen
Jag har en fråga!
Om man inte kan på onsdagen, får man kommentera på torsdagen eller någon annan dag då?
Hej Stephanie!
Man får kommentera när som helst och nästan hur länge som helst! Det enda man inte får göra är att tjuvstarta diskussionen. Kul att du är på, vi möts nästa onsdag!
Du vet var jag finns…
Pingback: Premiär! « X-bloggen
Är det här man ska skriva? Vet inte om jag gör rätt. Hursomhelst gillar jag Jim mest av alla. Det är först när hans och Miles nattliga rökmöten börjar som boken blir bra på riktigt.
Jag gillar också Jim. Eller i alla fall hans roll i boken. Egentligen är han väl rätt självupptagen?
Du gör exakt rätt, Olga! Intressant tanke: att det först är rökstunderna som gör boken ”bra på riktigt”. Hur menar du med det, är den bra – fast inte riktigt så bra som du skulle vilja, redan innan? Eller är den tråkig, snårig och seg fram till den första natten på bänken?
Jag håller med dig om att rökstunderna är fina – det känns som att Miles tillåter sig att lyfta några meter ovan och utanför sig själv, att hon liksom får utrymme att andas (paradoxalt nog genom cigaretterna…) //Ka
Jag tycker det känns som om boken går lite på tomgång eller snarare jobbar sig igenom en inledning fram till den stunden då Miles och Jim får kontakt via rökningen. Eftersom boken (åtminstone som grund) handlar om Miles sorg och hur hon ska hantera den känns det som om handlingen först kommer igång då de personer, Miles och Jim, som stod Laura närmast och sörjer mest slutar cirkla runt varandra utan att riktigt ha kontakt faktiskt träffas och börjar prata.
Tvingas härmed att upprepa: INTRESSANT! Själv tänker jag lite att boken går på tomgång eftersom Laura själv gör det. Att hon liksom (precis som boken och därigenom även läsaren) måste tvinga sig igenom en måhända seg, men nog så viktig period innan hon,boken&vi är beredda att gå vidare, nå upp till nästa nivå.
Häng med till del två av diskussionen!
Miles är min favorit! En så fin skildring av henne i boken! Hon får vara mycket och motsägelsefull. Både kaxig och en som vill fly från känslorna. Ledsen och förbannad. Håglös, som om hon gett upp om sitt liv, men samtidigt otroligt engagerad. För tjock och himla snygg. Rapp i käften och pratglad men vill samtidigt inte släppa någon in på livet. Ensam och smart.
Instämmer både här och under ”Starring”. Miles är verkligen både upp och ner, smart och ibland rätt blåst (som alla blir i trängda situationer). Sen kan jag inte låta bli att gilla Laura också, trots att man inte känner henne särskilt bra än. //Ka
Jag tycker verkligen om persongalleriet i den här boken. Jamal är kanske den som inte lämnar något särskilt avtryck så här i efterhand. Han är sympatisk, men ingen jag blir nyfiken på.
Något jag fäster mig vid är att Miles, även om hon blir förkrossad, inte ställer sig mer frågor om Laura. Varför-frågor. Att hon på ett sätt förlikar sig med det som hänt, om än inte med att hon för alltid är borta. Eller om kanske återblickarna är ett tecken på att hon letar efter svar där?
Intressant, Sammie! Jag har också tänkt på detta med frånvaron av Miles-frågor kring Laura. Kanske är det så att Miles fortfarande känner sig övergiven sedan de (i tonåren) gled ifrån varandra, kusinsystrarna, och att det finns ett visst drag av bitterhet kvar i hennes slingrande hårtoppar? Samt: jag får känslan av att sorgen är för hård för henne, att det nästan bara är i cigg-stunderna med Jim som hon verkligen vågar komma nära sin förtvivlan. På allvar.
En grej jag tänker på med Jamal är att han är som en mini-Jim. Inte bara för att de delar två konsonanter i förnamnen, utan på en hel del andra vis. Vad tänker du om det?
/Ka
Hallå igen Sammie!
Har du läst vidare, in i del 2? När jag gjorde det (inför del 2 i cirkeln, hittas här) stötte jag på två meningar som fick mig att tänka på det du sa förra veckan, om att Miles så sällan frågar sig varför Laura gjorde som hon gjorde.
”Även som död står Laura i centrum. Buddy har missat alla nyckelscener i mitt liv hittills ändå hade han velat gå på Lauras begravning.” (s. 86)
”Den senaste tiden har jag tänkt på hennes smärta konstant.” (s. 110)
hej!
Ja, så kan det ju vara, att Miles låter sina känslor sippra ut bara under träffarna med Jim.
Och bitterheten förstås .. eller jag känner ändå inte helt på samma sätt. Ifall Miles har känt en bitterhet gentemot Laura vill jag i alla fall helst inte tro att den är starkare än döden. Egentligen upplever jag inte att Miles är bitter på Laura, utan tvärtom. Det är något hon säger i boken … jag minns inte nu.
Å, Jim och Jamal. Ja, nu när du säger det. Jim verkar vara mer eftertänksam och sorgsen person, men annars är de ganska lika?
Nu ska jag läsa del 2
Är det här man ska fortsätta skriva om man vill kommentera del två? Jag tycker det första dåliga har hänt i boken, nämligen samtalet mellan lektor Turner och Miles om huruvida hon ska hoppa av skolan. Jag blev besviken på att det ganska stora problemet med huruvida Miles ska fortsätta skolan när hon inte behöver kommer att handla om att det egentligen bara finns en dålig lärare. Fast å andra sidan, när allt annat i boken är svårt och inget verkar ha en enkel lösning kanske det behövs en. Hm.
Sen är det Buddy som jag inte kan låta bli att tycka om. Trots att han jämförs med Jim vilket inte blir till hans fördel framstår han ändå på något sätt som trevlig. Det kanske är hans rättframhet jämfört med Miles många men innestängda tankar som gör att jag välkomnar honom till persongalleriet.
Jag har jättesvårt för Buddy. Visst, det finns tusen förmildrande skäl och bla bla bla. Men kunde han inte vaknat upp lite tidigare.
Jo, det borde han ha gjort. Men det tillhör en av de konstigare sakerna i boken, hur han som aldrig varit där, till skillnad från mamman, ändå är en bättre förälder än henne när han väl är på plats. Som att han är den som märker att Miles går på piller.
Spännande funderingar, jag flyttar med dina kommentarer hit, där del 2 håller till! /Ka
Ja, det retar mig nästan ännu mer. Han _hade_ kunnat vara en bra pappa, om han inte smitit. Mamman verkar ju vara ett mer hopplöst fall. Hon liksom bara är sån. Fast det kanske är därför han har smitit – för att han inte orkade vara så bra som han ville? Och då är det lättare att smita helt och hållet än hålla på och alibiskicka födelsedagshälsningar?
Pingback: Ögonblicksbild från kontoret « X-bloggen
Pingback: Och nu pausar vi för lite reklam. « X-bloggen
LLUknA nypkoveojsfq
AbRnNh vngkgvpahhgp