Ja, gött mos. Följ diskussionsbanorna, och ge dig gärna in i dem, på sida ett och sida två innan du fortsätter här.
Nu är cirkeln sluten, sista ciggen rökt. Japp. Boken ihop- och åtsidanlagd. Nu det sista samtalet, om s. 123-178, samt kanske även om boken i sin helhet. Tillåt mig ställa en mycket personlig fråga: Hur känns det?
För mig känns det väl: sådär. Hurdå? Äsch, skit i hur det känns. Några saker jag funderar kring är i stället dessa (och härmed utfärdas en högtidlig varning för såkallade spoilers – ergo: sluta genast opp med att läsa här och nu om du inte läst ut boken och vill få göra det i din egen takt!) :
- Det som händer i drömmen, stannar i drömmen. Så säger Miles, på ett ungefär, i kapitlet som heter ”Slumra sött”. Jag har tänkt en del på detdär: för mig representerar drömmen ett slags vaka, ett andrum, där Miles (precis som i rökningen) tillåts få en överblick över, och ett förhållningssätt till situationen. I klarspråk: Miles knarkar rätt hårt, men väljer slutligen… Ja, tror ni henne när hon säger till Jim att hon inte planerade att göra som Laura?
- Lidandets relativitet och friheten. Under besöket hos Miss Lill på ålderdomshemmet (på sidorna 137-138, strax innan mackrejset) funderar Miles kring vem som lider mest – Jason eller Miss Lill. Hon tänker också kring Jims svar på frågan om det alls finns frihet från lidande: ”Ibland tror jag att det är tanken på frihet som förslavar oss. När det i själva verket kanske är just denna längtan som orsakar vårt lidande.” Jag tänker också på det: är det överhuvudtaget möjligt att jämföra människors lidande?
- ”Misslyckad som tonåring” – Miles har fått för sig att hon är det. Skönt då med Jims svar, vilket jag tolkar som att det finns lika många sätt att vara tonåring som det finns tonåringar. Etc. Detta med våra begräsningar, må så vara relaterade till ålder eller något helt annat. Vi bär så många bojor! Vet ni, jag lyssnade på ett mycket fint radioprogram häromsistens, där en hoper toppolitiker fick läsa och analysera Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa (hittade texten här, men ni kan ge er på att bibblan har diktsamlingen också!). Samma sak berörs där, åtminstone enligt några av tolkningarna, framförallt av dessa rader:
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig.
Det finns ju miljoner med fler frågor att prata om när det gäller Du vet var jag finns, vilka väljer du? Kommentera här nedan, så får du hoppeligen tag i någon som hajat till på ungefär samma sak …
Och med dessa ord säger vi väl ett nästanajöss till just denna cirkel. Men håll även i fortsättningen utkik på bloggen för fler cirklar och aktiviteter!
Pingback: Ögonblicksbild från kontoret « X-bloggen
Jag tror inte att Miles hade någon avsikt att ta livet av sig. Visserligen flyr hon från det konstant med hjälp av pillerna men eftersom hon och Laura beskrivs som motsatser boken igenom tror jag att den sista olikheten mellan dem faktiskt är att Miles vill fortsätta leva.
Dock blir jag irriterad på slutet, allra, allra sista slutet, under födelsedagsfesten. Visst hade jag väntat på Miles uppvaknande, att hon skulle sluta knapra piller, antingen gå ner i vikt eller förlika sig med den och att hon skulle komma till en konfrontation med Laura och hennes död. Men att hon plötsligt låter som Buddy och är glad över att få hjälp och kunna prata ut om sitt beroende och skickar en hälsning till Jamal som låter som ett fint komponerat men ansträngt AA-citat känns för mycket. Det känns som om slutet bryter av för mycket. Det är lite för lyckligt, eller snarare har det tonen av ett lite för lyckligt slut.
Å, Olga, jag håller med! Det känns så svävande, slutet. Jag vågar inte riktigt tro att Miles väg går helst spikrakt upp mot stjärnorna – de verkliga, utanför drömmen – efter detta. Att hon liksom bara skärper till sig, rycker upp sig och drar i väg, käck i hågen.
Pingback: Och nu pausar vi för lite reklam. « X-bloggen